Men ok, om det inte är så mycket som skiljer en kristen MC-kille från en vanlig knutte vad är då poängen med tron? Det är inställningen till omvärlden. Innan man blev troende så var man mer fokuserad på sig själv, man var självcentrerad. MC-åkningen ingick som en del av den image man ville utstråla mot världen. Man ville gärna ha bekräftelse för den bild av sig själv som man ville framhålla mot omvärlden. Som troende har man fått en ny prioritering.

Hojen är inte längre en del av min image. Motorcykeln är fordonet jag valt att färdas genom livet på men den är inte livsviktig för mig. Den är inte en del av min identitet längre. Jag har valt att kliva ur rollen som världens centrum för att placera en annan i världens centrum – Gud. Jag är lyckligt befriad från ansvaret att få hela världen att cirkulera kring mig själv. Jag behöver inte längre hävda mig själv för att må gott. Gud tar hand om det åt mig. Jag inser att allt det jag har fått här i livet är till låns. Allt är gåvor för mig att vara tacksam för. Hojen är en del av det liv Gud gett till mig och därför är jag tacksam. Men jag står och faller inte med hojen. Jag är totalt oberoende av hur omgivningen uppfattar mig. Det är oväsentligt.

Egon – det är Lucifer. Han den där fan. Satan. Ja, Egon heter han, hon, den, det egentligen. Egon, det är den där figuren som bygger upp sitt liv på ägodelar, image, yta, status, pryljakt och kravet på respekt från omvärlden. Dyrka mig. Älska mig. Sån är den där Egon. Jag slipper det nu. Hojen och den kristna MC-klubben är en del av mitt liv och de andra i klubben är mina bröder och systrar, min familj, men Egon är inte medlem i klubben.